Minneslund
Den här sidan är tillägnad min lillasyster Anica som gick bort i allt för tidig ålder. Hon blev 19 år gammal.
Självmordsantalet i Sverige är alldeles för stort, speciellt vad gäller ungdomar. Min syster var en av alla dessa som bildar siffror i statistiken. Det som bara händer andra, hände mig. Jag förlorade det som var viktigast i mitt liv. Min käraste vän, min partner in crime, min syster.
Anci var en kul tjej och samtidigt enerverande precis som syskon ska vara. Hon hade många underliga hyss för sig. För det mesta riktigt roliga, ibland rent sjuka och ibland elaka.
Som den gången hon hängde en docka i pilen, och sprang in i huset och skrek, ”Sarih hänger i trädet. Hon har fastnat”. Genom pilens blad kunde man se ett blont hår vaja fram och tillbaka. Behöver jag tala om att hon fick ordentligt med stryk för det? Ingen var road. Förutom hon själv som tyckte vi andra saknade humor. För det mesta gjorde hon mig glad men inte alltid. Som alla syskon så grälade vi. Och eftersom vi båda hade ett häftigt temprament, blev grälen då och då riktigt fula. Inget som jag funderade djupare över den tiden det begav sig. Precis som hon, tyckte jag mig ha rätten att slänga ur mig precis vad som helst. Samtidigt var det en trygghet att kunna göra precis så. För oavsett vad man sade eller vad man gjorde, var man ju trots allt systrar.
Vi gick gymnasiet tillsammans. Eller rättare sagt, mitt första år. Jag hade bott i USA och när jag kom hem hamnade vi i samma klass. Jag kan bara säga en sak, vilket misstag av skolan. Nog för att vi bråkade men gud förbjude den stackars människa som försökte sätta sig på en av oss eller ge sig på en av oss. Då stod vi enade och vi var otroligt duktiga på att sätta människor på plats. Vi blev kallade ”systrarna Mattsson”. Och vi avskydde alla som kallade oss detta, precis lika mycket som de avskydde oss. Vi delade även lägenhet ett kort tag, innan jag fick nog och kastade ut henne. Hon fick flytta tillbaka till mamma. Bortskämda latmask tyckte jag då.
Ett par år senare var vi faktiskt grannar. Jag var ett eländigt socialfall och syrran jobbade. Ibland skolkade hon från jobbet, ringde på min dörr tidigt som attan, åt min mat och gick och lade sig. Ibland kunde hon ringa upp och säga ”hej”, ”vad gör du”?, ”jaha, hej då?! Eller så ringde hon upp och sjöng ”Sari är ett bajsbarn tralalalala tralalalala, och så lade hon på! Personligen tyckte jag att hon var en underlig människa.
Jag minns en dag. Hon hade bjudit mig på fika och nybakat. Hon var mycket duktig på att baka. Jag ringde på dörren och ingen öppnade. Jag gick in och hittade henne liggandes på balkongen studerandes molnen som gled förbi.
- Vad sysslar du med?
Hon var tyst en stund och svarade
- Mitt liv glider ifrån mig.
Jag var övertygad om att hon var rubbad. Hon var ju bara 18 år, inne på sitt 19! Glider ifrån en, ja jag säger då det.
Eftersom jag var totalt odräglig och hur lat som helst, försökte hon styra mitt liv då och då vilket var både roligt och irriterande. Hon fixade fram lite kläder, piffade upp mig och vi gick på stan. En helg åkte vi till Stockholm, bara hon och jag. Vi åkte tunnelbana en hel helg och bara studerade folk, kom med elaka kommentarer och skrattade! Gud så roligt vi hade. Det var ingen som förstod det roliga men det gjorde vi. Vi var i mångt och mycket ganska lika, och på lika många sätt olika. Men vi var systrar, och hade samma elaka humor. Ibland satt vi och fantiserade över hur våra liv skulle vara 10 år senare. Syrran var övertygad om att jag skulle bo på landet, med en massa hundar och ha öppet hus jämt. Själv skulle hon vara gift, ha två barn, en son och en dotter. Och maken skulle vara rik, precis som hon själv. Hon kunde vara en riktig snobb när hon ville.
När jag kom hem från USA, var vi båda otroligt coola och världsvana. Tyckte vi själva i alla fall. Vi skulle minsann byta stavningen på våra namn. Annika bytte till Anica och jag bytte från Sari till Zarih. Som vi skrattade när det gick igenom. Vi satt timmar ihop och övade på våra nya signaturer.
Så kom då den dagen som förstörde mitt liv. Natten den 25/12-87 vaknade jag av att telefonen ringde. Det var pappa som berättade att de var på intensivavdelningen eftersom Anci försökt begå självmord. Hela världen stannade upp. Först trodde jag att han skämtade, även om skämtet var mer än lovligt sjuk. Men något i hans röst fick mig att inse, att jo så var det. Jag blev arg. Jag blev mycket arg, och tänkte din jävla unge. Jag hade varit ute och firat med mina kompisar och var inte nykter. Dessutom var jag trött, och nu skulle all sömn bli förstörd eftersom jag var tvungen att ge mig av till sjukhuset. Drama Queen, tänkte jag ilsket.
Väl där fann jag mamma i upplösningstillstånd, gråtandes. Pappa, lugn men sammanbiten. Ingen av dem kommenterade mitt tillstånd. Jag satt där uppe ett par timmar och kände mig helt borta. Jag åkte hem och sov och ett par timmar senare var jag på plats igen. Men nu var jag nykter, trött och fortfarande arg. Ville inte tro att detta hände mig. Vi fick gå in till henne. Hon låg där i sängen, med slangar och apparater inkopplade. Då först slog det mig att det var sant. Det som aldrig fick hända, hade hänt.
Under de dagar hon låg på IVA, satt jag i personalens fikarum. Under dessa dagar, sov jag inget, åt inget, drack bara kaffe och rökte paketvis med cigg. Jag var inne hos syrran. Strök lotion över hennes ansikte, hon var noga med hudvården och jag ville inte att hon skulle torka ut. Hon såg oftast ut som hon sov, trots alla slangar. Ibland såg det ut som hon grät. Jag satt vid hennes säng och grät och förbannade tröstlöst.
Tidig morgon, den 28 fick jag sömntabletter av läkaren. Jag skickades hem. Jag var beordrad att åka hem och sova. Tro det eller ej, men jag somnade. Snart efter att jag somnat, ringde dock pappa för att berätta att vi nu var tvungna att åka tillbaka. Respiratorn skulle stängas av, och vi skulle säga hej då! Hon var död. Den 28 December, kl 16:06, var hon borta för alltid. Och min själ och förmågan att känna dog med henne.
Min värld rasade samman. Sorgen är olika beroende på vilket förhållande man haft till den bortgångne. Och något som slog mig då, var att min sorg inte räknades. Det kändes i alla fall så. Och många år efteråt, när man berättar om detta, är ofta den första frågan, hur tog din mamma detta?Men jag då?
Jag var den enda som inte grät på begravningen. Istället var jag arg. Arg på prästen som snackade om saker hon inte hade en aning om. Arg på mina föräldrar för att de hade valt just den här prästen. När de gifte sig blev de vigda av prästen som förättade begravningen. Och jag kommer ihåg hur jag och syrran avskydde prästen. Mesig och hur töntig som helst var vårt omdöme. Och nu stod hon här och snackade goja! Jag kände för att slå sönder allt och alla som fanns i min närhet. Jag tog mig igenom dagen tack vare goda vänner.
Hon begravdes i minneslunden på Linköpings kyrkogård.
Jag var arg på världen. Jag var arg på allt och alla. Jag kände mig så oerhört sviken, ensam och sårbar. Hur skulle jag gå vidare? Hur kunde hon lämna mig ensam? Varför? Och nu, nu kom ångesten och skulden. Hur kunde vi bråka så? Hur kunde jag ha sagt allt de elaka som jag sa? Undrade om hon förstod att det inte betydde något. Varför uppskattade jag inte henne mer? När vi kommit hem från begravningen satte jag på en skiva. Always on my mind, med PetShop Boys. En remake på Elvislåten. Och den skivan spelade jag om och om och om och om och om och om igen. I flera dagar, satt jag på vardagsrumsgolvet och spelade skivan och stirrade tomt framför mig.
Sedan slängde jag skivan. Och än idag när jag hör låten, minns jag, även om smärtan har bleknat.
Nu följde ett par jobbiga år. Jag och mamma kom inte alls överens. Vi hade ingen kommunikation alls. Och jag tyckte jag tävlade mot ett spöke. En tävling jag aldrig skulle kunna vinna. Det som gjorde mest ont, var dock att folk runt omkring glömde bort henne. Glömde bort henne för den person hon var. Visst, man ska inte tala illa om de döda, men man ska inte heller helgonförklara dem. De, precis som vi som lever, har fel och brister.
Sorgen efter min syster drev mig ut i världen. Jag flyttade runt som en tattare i många år. Jag flydde Linköping och alla minnen.
Det tog tre år innan jag hade accepterat faktum. Det tog ytterligare ett par år innan jag förlät henne. Jag tror att det är det som är nyckeln till sorgen. Att våga släppa taget och acceptera att detta var vad hon ville. Hur egoistiskt och hemskt jag än tyckte det var, var jag tvungen att förlåta henne. Och när jag hade gjort det, bleknade sorgen och smärtan.
Frågan som säkert surrar när ni läser detta är: varför. Tja, den som visste. Teorierna har varierat genom åren. Hon efterlämnade ett brev, men det stod inget om varför. Hon tillägnade brevet till mamma. Jag fick en rad. Sari du var trots allt den starkaste av oss två. Det var allt.
Jag har aldrig försökt att forska i svaret. Och svaret spelar egentligen ingen roll. Hon kommer aldrig mer tillbaka, och det finns inget jag kan göra för att göra saker ogjorda. Personligen tror jag bristen på intresse för frågan är ren självbevarelsedrift. Tänk om det var mitt fel? Hur lever man vidare med sådan vetskap?
Jag undrar ibland hur mitt liv hade sett ut idag om hon hade levat. Hade jag gjort samma saker? Hade jag varit den jag är idag? Smärtan är borta. Jag kan inte längre se henne för mitt inre öga. Men minnet av henne lever och kommer så alltid göra. Vi var trots allt som lång- och lerhalm i 19 år! Min enerverade lillasyster. Min syster som jag älskade så högt. Och älskar än idag.
Nu för tiden tänker jag ofta på henne. Undrar om mitt liv varit acceptabelt? Hade hon gillat mina hundar, mitt yrke? Hade hon varit lika stolt och mallig över mig idag som hon var när jag studerade i USA?
Om det är någon som läser det här som vill dela med sig av sina erfarenheter. Skriv en rad till mig. Om det är någon som funderar på att begå självmord. Fundera igen. Inget är så dåligt att det inte kan bli bättre. Mitt motto kom sig av denna otroligt traumatiska händelse. Min vilja att leva har höjts. Tänk på alla dem ni lämnar. Tänk på alla glada stunder och fantastiska upplevelser ni kommer missa. Oavsett vad ni tror just nu, saknaden som ni lämnar efter er, kan krossa dem ni älskar mest. Tänk på det. Och sök hjälp. Tala med någon, antingen vän eller arbetskamrat. Mår du dåligt? Prata! Prata, prata, prata. Prat hjälper, prat löser dock inga problem. Men att prata löser knutar, hjälper en att få perspektiv på tillvaron. Och lugn att lösa den situation du anser dig inte kunna bemästra.
Vad kan vi anhöriga, vänner eller arbetskamrater göra? Lyssna, lyssna och åter lyssna. Och se personen ifråga. Absolut inte förminska det de känner, tycker eller tror sig behöva. Övertala dem att söka hjälp. Och detta är ingen hemlighet man behåller för sig själv. Kom ihåg det. Detta är ett tysthetslöfte men bryter, så enkelt är det.
Min älskade syster, kompanion och partner in crime blev 19 år gammal. Saknaden hon lämnade efter sig är omätbar och evig. Smärtan krossade nästan min själ. Jag är en starkare människa idag än jag var då. Jag är inte längre samma människa. Och minnena av Anci kommer bestå lika länge som jag lever.
Anci är ett bajsbarn, tralalalala tralalalala