Dimmigt och tungt
Torsdag, Februari 25th, 2010Ska det vara så här? Ska det verkligen göra så här ont? Ska man verkligen må så här dåligt? Kan inte sova och inte äta. Tankarna mal och saknaden är oerhörd. Jag går upp och resten sker på automatik. Jag gör saker utan att vara medveten om att jag gör det. Allt sker som i en dimma. Jag är inte med i matchen alls och borde överhuvudtaget inte göra något annat än gå här hemma och skrota. Jobbade natten som gick och ja, det var inte min natt. Det som kunde gå fel, gjorde naturligtvis det. Mådde så dåligt att jag blev fysiskt sjuk. Huvudet spränger och jag gör mitt bästa för att inte utsätta mina kollegor för hur jag mår. Men det funkar inte så bra.
Rätt som det är kommer tårarna. Köra bil hem var en livsfara, såg ingenting. Vore det inte för Drutten och Babe skulle jag inte gå upp alls. Att man blir ledsen är naturligt och det visste jag att jag skulle bli. Men jag känner mig förlamad. Jag hade planer för oss inför sommaren. Här skulle hundarna och jag pyssla över sommaren och njuta av trädgården. Han skulle få ligga i gräset och mumsa sig medan jag gjorde mitt. Långa promenader i skogen så fort snön hade smält undan. Detta har nu gått om intet. Jag har haft honom hos mig sedan han föddes och nu finns han inte mer. Det känns overkligt och jag saknar honom så. Jag är tom. Ska det verkligen vara så här?

